Om du tar mig dit

Jag har nog inte riktigt förstått hur mycket den här hösten och vintern har tärt på mig rent psykiskt. Jag tror alltid att jag är en mastodontkvinna med skinn av stål som klarar dom värsta orkanerna.
Men jag gör nog inte det.
Allt som hänt under hösten och vintern har gjort att jag helt tappat gnistan. Jag lägger mig ner och ger upp nu, för jag orkar inte mer. Kroppen är som spaghetti, hjärnan känns som seg knäck och lusten är bara ett stort ingenting.

Det gjorde så otroligt ont i mig ett tag. Jag trodde att tårarna aldrig skulle ta slut.

Men visst är det tragiskt när man sakta men säkert inser att ingenting spelar någon roll längre? När man inser att man inte bryr sig om man skrattar eller gråter, har roligt eller bara gör ingenting. När man inte längre bryr sig om jorden sprängs i morgon.
När man nästan känner att det skulle vara en lättnad.
Att.
Kanske.
Bara.
Sluta.
Andas.

Men bara nästan.

För jag vill inte dö.
Jag lovar.
Bara ibland för att jag kanske lämnade bort mitt hjärta för tidigt.

Men ingen ska ta ansvar eller känna sig skyldig till att jag mår som jag gör. Lova det. För det är inte någons fel.
Det bara blev så.

Lovar du så lovar jag.

Nu har jag äntligen kommit fram till att jag faktiskt vill fortsätta blogga - men på annan adress.
Tanken är att jag ska ta min bloggning till ett.. Ja, vad ska man säga? "Annat plan", kanske? Jag vill inte blogga om mitt kärleksliv längre. Det känns helt enkelt inte rätt. På min gamla blogg var det mycket poesi, ärlighet, intimitet etc. Till största del om just kärlekslivet. Men i dag känns det verkligen som att jag behöver få lite distans till allt det där, trots att jag fick väldigt mycket bra respons på det jag skrev.
Blogg.se är jag dessutom väldigt trött på. Jag hatar denna otroligt trista bloggportal. Så ja, det blir definitivt ett domänbyte.

Nu ska jag städa eller baka vit kladdkaka är bara slänga mig i sängen. Klurigt val.

Jag vet inte längre vad jag ska blogga om. Det jag skulle vilja blogga om är inte ämnat för denna bloggen, kärlekslivet vill jag hålla för mig själv och prat är bara allmänt ointressant.

What to do? Sluta blogga kanske. Mmh. Man vet aldrig..

Det känns verkligen att tiden rinner iväg. Det gör mig egentligen ingenting, men tänk om jag missar en massa saker och upplevelser på vägen? Just nu försöker jag hitta mig själv, se vilka vägar jag vill vandra och upptäcka vad som får mig att må bra. "Välmående" är något jag vill minnas från 2010, så jag tänker försöka hitta allt jag letar efter, in i det sista!

Jag har fått upp ögonen för Bo Kaspers orkester, och egentligen förstår jag faktiskt inte vad det är jag gillar med dom. Hans röst är inget att hylla för, låtarna är inte speciella för fem öre och ptja.. Nej, jag förstår det bara inte.

Blinka lilla stjärna där
Lys så länge som du kan
Jag vet inte var jag är för 
jag har just klivit i land
Marken gungar än för mig
Gör den likadant för dig?

Viska något i mitt öra
som jag aldrig hört förut
Stanna hos mig hela livet
eller bara en minut
Marken gungar än för mig
Gör den likadant för dig?

Du kan väl önska dig nånting?

Vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret

Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
Förlåt, nu slutar jag

Just nu är jag otroligt peppad inför allt "nytt" som händer mig under 2010. Det här året känns som ett år då jag kommer kunna klippa trådar, knyta nya kontakter och gå helt efter mina egna känslor. I år ska inte en enda, jäkla händelse eller människa få knäcka mig! Nu vet jag att jag är otroligt starkare än så, och det känns så skönt att ha kommit till den insikten.
Jag tror inte längre på "Det löser sig".
"Ansvar, handling, slutförande" är vad jag tror på, så det kommer jag gå stenhårt efter. Inget mer skitsnack kommer göra annat än passera mina öron, för jag kommer inte svälja det. Aldrig någonsin igen.

Jag är så otroligt g l a d! Nu hoppas jag bara att jag orkar hålla humöret uppe så mycket som möjligt. IcandothisIcandothisIcandothis.. Självterapi?
Apropå "självterapi" ska jag få behandling för min sjukhusfobi. Jag kommer dö, men det blir säkert bättre i himlen!

En fet puss till alla som tycker att dom förtjänar det. Vi ses på andra sidan! Haha..

Jag är så förbannat arg. Jag vaknade upp som ett jäkla åskmoln och ovädret håller verkligen i sig.
Absolut ingenting som jag tänker prata om med någon någonsin, men detta är ju ändå min blogg, så jag tänkte att jag kanske skulle nämna det.

Annars sitter jag och kollar på Grammisgalan. Väldigt lame gala, för övrigt.

Jag mår inte så himlans bra, så jag lägger mig ner för att dö lite för en sekund.

I morgon börjar alltså vårterminen! Känns förjäkligt. Men nu ska jag faktiskt sova.

I skrivande stund är det 30 minuter kvar på mitt liv som jag vill lämna bakom mig. Jag har skrivit en lista över saker som ska bli annorlunda, och det är saker jag verkligen ska lyckas med. Det sitter endast i hjärnan, ni vet.

Förhoppningsvis sitter jag här, gråtandes, om sisådär 8 månader. Och ni tänker "förhoppningsvis..?"
Och jag säger: Ja, förhoppningsvis. För förhoppningsvis har jag fortfarande världens mest underbara tjej, om inte här bredvid mig, så i hjärtat.  För jag har bestämt mig för att jag tänker klara av det här året då hon ska vara borta. From the very beginning to the very end. Jag tänker låta mina tårar trilla längs mina kinder när hon åker, och jag tänker fanimej stå på flygplatsen och slå armarna om henne när hon kommer tillbaka. För att det är så fruktansvärt, jäkla värt det.
Jag ska aldrig tvivla en sekund på "oss", för jag vet att hon är den bästa som finns, och det finns ingen anledning till att jag skulle kasta bort henne och det vi har.
Jag ska blogga om varenda sketen tår som trillar längs mina kinder för henne under det året, och sen kolla tillbaka och le åt allt det här.
För tillsammans ska vi klara det. Jag bara vet.

There's no time for updates, eller..?
Både ja och nej! Lite tid finns väl alltid över, men kanske inte tillräckligt. Jag vill inte lägga upp en massa inlägg där jag endast skriver vad jag pysslat med under dagen. Hellre lite innehåll med kvalité, framför kvantitet utan kvalité.
Nå väl. Jag tänkte mest säga att jag skriver mer sen. I dag ska jag endast äta på restaurang och sen en redig power-walk om jag orkar. Mitt hälsosamma liv, som egentligen börjar i morgon, får sig en liten smygstart!
Men jag kan väl säga så mycket som att det finns en anledning till att restaurangbesöket blir i dag, hehe..

Jag ramlade in på en blogg i dag som drivs av en 18-årig tjej. Vettig tjej med vettiga åsikter, men jag vet inte om jag håller med henne. Hon har skrivit en debattartikel om så kallad "festhets" bland tonåringar. Ta en titt, vetja!
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6077095.ab

Alltid samma, jäkla tjat om att "Under den tuffa ytan döljer sig dock oftast en osäker person som kanske behöver få höra att han eller hon duger precis som hon eller han är."
Jag tror inte på det där längre. I min struliga del av tonåren har jag druckit mig redlöst full, mobbat folk, skitit i skolan etc. Alla de där "typiska grejerna" som ungdomar gör för att "få uppmärksamhet" har jag gjort. Inom mig bor inte en osäker person för fem öre, och har heller aldrig gjort under hela min livstid. Jag har varit tjejen med en jäkla massa skinn på näsan som står för sin sak i alla väder. Skicka mig till Alaska i bikini och jag kan lova att jag överlever.
Jag skulle heller inte vilja säga att jag tycker att det råder någon festhets överhuvuvdtaget bland vänner och folk jag känner genom skolan. Inget prat om fester, rökning, droger m.m. Visst finns det väl de enstaka personerna som ylar i korridorerna "FETT NAJS MED FEST I HELGEN GMN. MYCKET SPRIT, HAHAHAHA!", men de är ytterst få.
Alla ska alltid dras över en och samma kam bara för att det förenklar så otroligt mycket, men det är ju knappast rättvist.

Alla som är gamla har rullator. Det vet ju alla.

Ganska läskigt egentligen att jag snart ska sätta mig bakom ratten för första gången. Känns TOTALT främmande.
Men jag ska klara det galant, för det kan jag om jag vill. Sen ska jag åka runt i hela Sverige och bara leva lite. Skönt!

Morgondagen innehåller trip till Estocolmo con mi amiga Amanda. Hon ska visst köpa sina kängor där. Vi hade dessutom tänkt planka dit och hem.Vi får väl se hur det går med det..

I dag vaknade jag upp med en massa skumma blåmärken på mina lår. Jag blir ytterst fundersam.. Vad sjutton har jag eller någon annan gjort mot mina ben?!
Förmodligen lär jag aldrig få veta, men men..

Solen skiner ute, men man ska absolut inte låta sig luras. -16 grader, minsann. Jag överväger fortfarande att gå i ide eller alternativt exil. Dock är jag lite rädd att jag ska förlora kärleken, vänner, skolbetyg osv om jag bara lägger mig ner för att sova i sisådär 4 månader. Nåväl. Det lär ju ändå inte fungera i praktiken.

Enligt Amanda ska vi till Stockholm i dag, men jag har inte hört något från henne. Nu vet jag inte riktigt om jag ska fixa mig eller om jag bara ska slänga på mig mjukisbyxor och cykla iväg och ladda min mobil? Det sistnämnda kan innebära dödsfall för min del med tanke på halkan, men jag är ju inte den som skräms av sådant.. Hehe..

Eftersom mitt nyår blev så himla misslyckat har jag nu försökt återskapa det genom att kolla på "Tolvslaget på Skansen" på SVT Play. Jag ogillar Jan Malmsjö.

Jag kan tycka att det faktiskt var väldigt synd att jag helt plötsligt bara nyårsvägrade. Det är ju faktiskt ganska mysigt.. Men jag fick ändå ingen nyårskyss, så det var kanske lika bra.

Snacka om att inte ha något vettigt att komma med.

Jag var ute i snön idag och tänkte, skingrade tankarna, funderade.. Det är så otroligt mycket som finns i min lilla huvudknopp ibland så att jag nästan går i bitar, men men.

Jag vet inte riktigt vad som pågår just nu. Lite snurrigt. Jag är ganska ledsen över att vi alltid kommer till detta vägskälet. Gång, på gång, på gång.. Vi kommer liksom aldrig förbi det, fast jag önskar att vi kunde det.
Jag vill att det ska vara du och jag på riktig för all tid och evighet. Det spelar ingen roll att du ska vara borta i flera årtionden. Du är värd att vänta på.
Bara så att du vet.

Så var det visst bara 10 dagar kvar tills skolan börjar igen.. Suck. Jag känner bara en enorm, gigantisk olust. Känns dessutom som att jag inte gjort en enda vettig grej på lovet.
Men men.

Äh. Känner mig rätt låg i dag av någon anledning.

Som utlovat fortsätter jag på årsresumén. Det slog mig i går att jag faktiskt inte minns så mycket av vad som hände innan juni. Inget märkvärdigt hände väl då, antar jag, men.. Nå väl!

Augusti

Jag sörjde min alkoholiserade kamera. Nej, man tar inte med sig sin systemkamera på fyllan, men jag gjorde det, såatteh.. Jag har nog lärt mig nu.
Skolan började, jag lyckades komma i tid dom första veckorna i denna månad, men sen höll jag hårt på mitt motto igen - Fint folk kommer sent.
Jag åkte även till Åland på klassresa och kom betydligt närmre den halvan av klassen som jag knappt sagt ett ord till innan.



September

Jag for till dels Sthlm, dels Gbg för att se Håkan Hellström. Det var sjukt, galet mycket folk på spelningen på Liseberg, så vi gav faktiskt upp och gjorde annat istället. Men konserten på Gröna Lund var magisk, som alltid!




Oktober

Månaden började med att min mobil blev stulen rakt framför mina ögon, i princip.
Och jag som mått relativt dåligt under hela hösten fick en redig nergång. Jag strulade till det mesta, både på det ena och det andra viset. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men oktober var bara en jävligt dålig månad.
Jag låg väldigt mycket i min säng, lyssnade på musik och hade tända ljus.

Men bortsett från allt det dåliga som hände så var det faktiskt en sak som var riktigt bra.
Tur det.



November

Äntligen, äntligen, äntligen fick jag se Mikael Persbrandt i Stockholm. I väntan på Godot.
Men jag och mamma hade bokat biljetter flera månader i förväg, så ska jag vara ärlig hade vi liksom nästan glömt att vi skulle se pjäsen. Den var hur som helst jättebra!



December

Där var vi ju alldeles nyligen! Juletider. Jag klippte en lugg som jag till en början var väldigt skeptisk mot, men nu gillar jag den faktiskt.
Skolavslutning, julafton, pajjat nyår.. Ptja, varken mer eller mindre.




Jag har valt att skippa känslomässiga detaljer. Allt finns att läsa i min gamla blogg.

Nu hoppas jag att jag inte glömt något.. Hm.. Jag tror i alla fall inte det.

Jag tänkte att det faktiskt skulle vara en bra idé att sammanfatta mitt 2009 när jag ändå inte har något bättre för mig! Jag tar det månadsvis så ser vi hur mycket (lite?) jag egentligen minns..

Januari

På jullovet sökte jag än en gång för att komma in i kulturklass. Jag och en klasskompis, Daniel, kom faktiskt in, så vi började vårat 2009 med att byta omgivning. Det var nog faktiskt det bästa som hade kunnat hända mig just då.


Februari

Skolan slår, som alltid, på stort när det gäller Alla Hjärtans dag. Jag hade ingen kärlek att dela dagen med, men jag följde i alla fall temat för dagen - "Blommig och/eller röd"



Mars

Denna månad var, som dom tidigare månaderna, full med filmkvällar och andra trevliga saker tillsammans med mina nya klasskompisar. Livet lekte!
..tills jag sov i en soffa hos Anton som var fylld med katthår. Jag fick en infektion i mina luftrör och kunde inte ens resa mig upp i sängen på flera veckor.



April

Jag fyllde år! På min födelsedag firades både jag och Fanny eftersom hon fyller år på samma dag. Hon är dock 1 år yngre, såatteh..



Maj


Vi som kämpat med att samordna Uppsala Pride fick äntligen se vårt verk!
Jag blev även tillsammans med Jenny. Vi hade känt varandra i 3 år då.



Juni

Jag missade P&L-festivalen på grund av en Spanien-resa, som för övrigt är den sista familjesemestern jag följer med på. När jag kom hem fick jag veta att Jenny varit otrogen, men det gjorde faktiskt inte så ont som jag trodde att det skulle göra. Det är helt klart inte meningen att vi ska vara något annat än vänner. Inget ont som inte har något gott med sig, eller hur?

Denna månaden började jag även prata med den finaste tjejen någonsin.



Juli

Stockholm Pride! Jag svävade på moln hela juli, så allt funkade så otroligt bra.




Fortsätter senare!
Hoppas på en bra början av det nya året.

Puss på dig, min finaste, bästa, mest underbara kärlek. Jag hoppas att jag kommer kunna skriva nästa år att det fortfarande är du och jag.
I mitt hjärta finns bara du.

Nyårslöften?
Ja, visst! Mitt första är att jag ska sluta röka, och mitt andra är att jag aldrig ska ge upp, oavsett kommande USA-tripp. Jag ska orka, klara och härda ut. Förmodligen är gräset grönare på andra sidan.