Om du tar mig dit

Jag har nog inte riktigt förstått hur mycket den här hösten och vintern har tärt på mig rent psykiskt. Jag tror alltid att jag är en mastodontkvinna med skinn av stål som klarar dom värsta orkanerna.
Men jag gör nog inte det.
Allt som hänt under hösten och vintern har gjort att jag helt tappat gnistan. Jag lägger mig ner och ger upp nu, för jag orkar inte mer. Kroppen är som spaghetti, hjärnan känns som seg knäck och lusten är bara ett stort ingenting.

Det gjorde så otroligt ont i mig ett tag. Jag trodde att tårarna aldrig skulle ta slut.

Men visst är det tragiskt när man sakta men säkert inser att ingenting spelar någon roll längre? När man inser att man inte bryr sig om man skrattar eller gråter, har roligt eller bara gör ingenting. När man inte längre bryr sig om jorden sprängs i morgon.
När man nästan känner att det skulle vara en lättnad.
Att.
Kanske.
Bara.
Sluta.
Andas.

Men bara nästan.

För jag vill inte dö.
Jag lovar.
Bara ibland för att jag kanske lämnade bort mitt hjärta för tidigt.

Men ingen ska ta ansvar eller känna sig skyldig till att jag mår som jag gör. Lova det. För det är inte någons fel.
Det bara blev så.

Lovar du så lovar jag.