Om du tar mig dit

I skrivande stund är det 30 minuter kvar på mitt liv som jag vill lämna bakom mig. Jag har skrivit en lista över saker som ska bli annorlunda, och det är saker jag verkligen ska lyckas med. Det sitter endast i hjärnan, ni vet.

Förhoppningsvis sitter jag här, gråtandes, om sisådär 8 månader. Och ni tänker "förhoppningsvis..?"
Och jag säger: Ja, förhoppningsvis. För förhoppningsvis har jag fortfarande världens mest underbara tjej, om inte här bredvid mig, så i hjärtat.  För jag har bestämt mig för att jag tänker klara av det här året då hon ska vara borta. From the very beginning to the very end. Jag tänker låta mina tårar trilla längs mina kinder när hon åker, och jag tänker fanimej stå på flygplatsen och slå armarna om henne när hon kommer tillbaka. För att det är så fruktansvärt, jäkla värt det.
Jag ska aldrig tvivla en sekund på "oss", för jag vet att hon är den bästa som finns, och det finns ingen anledning till att jag skulle kasta bort henne och det vi har.
Jag ska blogga om varenda sketen tår som trillar längs mina kinder för henne under det året, och sen kolla tillbaka och le åt allt det här.
För tillsammans ska vi klara det. Jag bara vet.