Om du tar mig dit

Jag känner mig livrädd för att allt går sönder.
Varje steg jag tar gör så ont.
Att skratta känns som att bestiga berg,
att gråta känns som att dö.

Jorden snurrar, och du är inte här.

Min blogg har visst blivit lite tom, fick jag höra.. Egentligen har jag inget speciellt att berätta. Jag kör numera dagbok för mig själv eftersom jag känner att jag inte riktigt vill dela med mig. Tråkigt va?

Jag står på toppen, baby
Och jag mår toppen , baby
Jag ser ett ljus, jag låter världen veta nu
Klättrar över berg simmar över hav
Baby, stormen är över snart
Vi gör det i stan som vi bor i
Stockholm City vad tror ni, tror ni?
Vi reser igenom livet, vi reser igenom tiden,
Vi reser igenom skiten
Baby, det är du och jag
Nu i dag
Precis så är det
Det är vi mot världen

Så låt mig visa vägen
Baby, det är vi mot världen
Så låt mig visa vägen
Baby, det är vi mot världen
Så låt mig visa vägen
Baby, det är vi mot världen
(Det är vi mot världen i natten, baby det är vi mot världen i natt)

De är Marty Mcfly
Ser berget, står på toppen utav den
Vi kommer visa dem vägen
Tänker för mig själv att det är vi mot världen, så mycket mer än en droppe i havet
Vill göra skillnad här
Jag är den ingen är
M-Punkt baby ser mig runt baby
Från det högsta berget till den djupaste dalen
Tiden är knapp så jag njuter utav den
Fortfarande unga
Låt barnen få sjunga

För första gången någonsin har jag någon som jag skulle kunna fira alla hjärtans dag med. Känns rätt fint faktiskt. Visserligen är väl alla hjärtans dag egentligen ett jättestort jippo bara för att alla butiker ska tjäna pengar, men jag tycker ändå att det är lite sött. Jag gillar dom där klyschiga sakerna ibland. Synd dock att jag inte kommer kunna fira. Får krama min familj lite extra och tänka på henne extra mycket (om det nu ens är möjligt?!)

Jag har nog inte riktigt förstått hur mycket den här hösten och vintern har tärt på mig rent psykiskt. Jag tror alltid att jag är en mastodontkvinna med skinn av stål som klarar dom värsta orkanerna.
Men jag gör nog inte det.
Allt som hänt under hösten och vintern har gjort att jag helt tappat gnistan. Jag lägger mig ner och ger upp nu, för jag orkar inte mer. Kroppen är som spaghetti, hjärnan känns som seg knäck och lusten är bara ett stort ingenting.

Det gjorde så otroligt ont i mig ett tag. Jag trodde att tårarna aldrig skulle ta slut.

Men visst är det tragiskt när man sakta men säkert inser att ingenting spelar någon roll längre? När man inser att man inte bryr sig om man skrattar eller gråter, har roligt eller bara gör ingenting. När man inte längre bryr sig om jorden sprängs i morgon.
När man nästan känner att det skulle vara en lättnad.
Att.
Kanske.
Bara.
Sluta.
Andas.

Men bara nästan.

För jag vill inte dö.
Jag lovar.
Bara ibland för att jag kanske lämnade bort mitt hjärta för tidigt.

Men ingen ska ta ansvar eller känna sig skyldig till att jag mår som jag gör. Lova det. För det är inte någons fel.
Det bara blev så.

Lovar du så lovar jag.

Nu har jag äntligen kommit fram till att jag faktiskt vill fortsätta blogga - men på annan adress.
Tanken är att jag ska ta min bloggning till ett.. Ja, vad ska man säga? "Annat plan", kanske? Jag vill inte blogga om mitt kärleksliv längre. Det känns helt enkelt inte rätt. På min gamla blogg var det mycket poesi, ärlighet, intimitet etc. Till största del om just kärlekslivet. Men i dag känns det verkligen som att jag behöver få lite distans till allt det där, trots att jag fick väldigt mycket bra respons på det jag skrev.
Blogg.se är jag dessutom väldigt trött på. Jag hatar denna otroligt trista bloggportal. Så ja, det blir definitivt ett domänbyte.

Nu ska jag städa eller baka vit kladdkaka är bara slänga mig i sängen. Klurigt val.

Jag vet inte längre vad jag ska blogga om. Det jag skulle vilja blogga om är inte ämnat för denna bloggen, kärlekslivet vill jag hålla för mig själv och prat är bara allmänt ointressant.

What to do? Sluta blogga kanske. Mmh. Man vet aldrig..

Det känns verkligen att tiden rinner iväg. Det gör mig egentligen ingenting, men tänk om jag missar en massa saker och upplevelser på vägen? Just nu försöker jag hitta mig själv, se vilka vägar jag vill vandra och upptäcka vad som får mig att må bra. "Välmående" är något jag vill minnas från 2010, så jag tänker försöka hitta allt jag letar efter, in i det sista!

Jag har fått upp ögonen för Bo Kaspers orkester, och egentligen förstår jag faktiskt inte vad det är jag gillar med dom. Hans röst är inget att hylla för, låtarna är inte speciella för fem öre och ptja.. Nej, jag förstår det bara inte.

Blinka lilla stjärna där
Lys så länge som du kan
Jag vet inte var jag är för 
jag har just klivit i land
Marken gungar än för mig
Gör den likadant för dig?

Viska något i mitt öra
som jag aldrig hört förut
Stanna hos mig hela livet
eller bara en minut
Marken gungar än för mig
Gör den likadant för dig?

Du kan väl önska dig nånting?

Vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret

Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
Förlåt, nu slutar jag

Just nu är jag otroligt peppad inför allt "nytt" som händer mig under 2010. Det här året känns som ett år då jag kommer kunna klippa trådar, knyta nya kontakter och gå helt efter mina egna känslor. I år ska inte en enda, jäkla händelse eller människa få knäcka mig! Nu vet jag att jag är otroligt starkare än så, och det känns så skönt att ha kommit till den insikten.
Jag tror inte längre på "Det löser sig".
"Ansvar, handling, slutförande" är vad jag tror på, så det kommer jag gå stenhårt efter. Inget mer skitsnack kommer göra annat än passera mina öron, för jag kommer inte svälja det. Aldrig någonsin igen.

Jag är så otroligt g l a d! Nu hoppas jag bara att jag orkar hålla humöret uppe så mycket som möjligt. IcandothisIcandothisIcandothis.. Självterapi?
Apropå "självterapi" ska jag få behandling för min sjukhusfobi. Jag kommer dö, men det blir säkert bättre i himlen!

En fet puss till alla som tycker att dom förtjänar det. Vi ses på andra sidan! Haha..

Jag är så förbannat arg. Jag vaknade upp som ett jäkla åskmoln och ovädret håller verkligen i sig.
Absolut ingenting som jag tänker prata om med någon någonsin, men detta är ju ändå min blogg, så jag tänkte att jag kanske skulle nämna det.

Annars sitter jag och kollar på Grammisgalan. Väldigt lame gala, för övrigt.

Jag mår inte så himlans bra, så jag lägger mig ner för att dö lite för en sekund.

I morgon börjar alltså vårterminen! Känns förjäkligt. Men nu ska jag faktiskt sova.

I skrivande stund är det 30 minuter kvar på mitt liv som jag vill lämna bakom mig. Jag har skrivit en lista över saker som ska bli annorlunda, och det är saker jag verkligen ska lyckas med. Det sitter endast i hjärnan, ni vet.

Förhoppningsvis sitter jag här, gråtandes, om sisådär 8 månader. Och ni tänker "förhoppningsvis..?"
Och jag säger: Ja, förhoppningsvis. För förhoppningsvis har jag fortfarande världens mest underbara tjej, om inte här bredvid mig, så i hjärtat.  För jag har bestämt mig för att jag tänker klara av det här året då hon ska vara borta. From the very beginning to the very end. Jag tänker låta mina tårar trilla längs mina kinder när hon åker, och jag tänker fanimej stå på flygplatsen och slå armarna om henne när hon kommer tillbaka. För att det är så fruktansvärt, jäkla värt det.
Jag ska aldrig tvivla en sekund på "oss", för jag vet att hon är den bästa som finns, och det finns ingen anledning till att jag skulle kasta bort henne och det vi har.
Jag ska blogga om varenda sketen tår som trillar längs mina kinder för henne under det året, och sen kolla tillbaka och le åt allt det här.
För tillsammans ska vi klara det. Jag bara vet.

There's no time for updates, eller..?
Både ja och nej! Lite tid finns väl alltid över, men kanske inte tillräckligt. Jag vill inte lägga upp en massa inlägg där jag endast skriver vad jag pysslat med under dagen. Hellre lite innehåll med kvalité, framför kvantitet utan kvalité.
Nå väl. Jag tänkte mest säga att jag skriver mer sen. I dag ska jag endast äta på restaurang och sen en redig power-walk om jag orkar. Mitt hälsosamma liv, som egentligen börjar i morgon, får sig en liten smygstart!
Men jag kan väl säga så mycket som att det finns en anledning till att restaurangbesöket blir i dag, hehe..

Jag ramlade in på en blogg i dag som drivs av en 18-årig tjej. Vettig tjej med vettiga åsikter, men jag vet inte om jag håller med henne. Hon har skrivit en debattartikel om så kallad "festhets" bland tonåringar. Ta en titt, vetja!
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6077095.ab

Alltid samma, jäkla tjat om att "Under den tuffa ytan döljer sig dock oftast en osäker person som kanske behöver få höra att han eller hon duger precis som hon eller han är."
Jag tror inte på det där längre. I min struliga del av tonåren har jag druckit mig redlöst full, mobbat folk, skitit i skolan etc. Alla de där "typiska grejerna" som ungdomar gör för att "få uppmärksamhet" har jag gjort. Inom mig bor inte en osäker person för fem öre, och har heller aldrig gjort under hela min livstid. Jag har varit tjejen med en jäkla massa skinn på näsan som står för sin sak i alla väder. Skicka mig till Alaska i bikini och jag kan lova att jag överlever.
Jag skulle heller inte vilja säga att jag tycker att det råder någon festhets överhuvuvdtaget bland vänner och folk jag känner genom skolan. Inget prat om fester, rökning, droger m.m. Visst finns det väl de enstaka personerna som ylar i korridorerna "FETT NAJS MED FEST I HELGEN GMN. MYCKET SPRIT, HAHAHAHA!", men de är ytterst få.
Alla ska alltid dras över en och samma kam bara för att det förenklar så otroligt mycket, men det är ju knappast rättvist.

Alla som är gamla har rullator. Det vet ju alla.