Om du tar mig dit

För första gången på flera veckor är jag upp i tid. Jag är inte road det minsta. Grym olust till det mesta, faktiskt. Jag vet inte ens vad jag ska göra på det efterlängtade lovet. Förmodligen inget speciellt, endast det gamla vanliga.
Jahaja.

Natten innebar en hel del gråtande. Det låter ju väldigt tragiskt att gråta sig till sömns, men det är så jag fungerar. Eller, det kanske är så jag lärt mig att man ska göra, liksom, gråta hur mycket och hur länge jag vill om det är vad jag behöver? I min familj har vi aldrig hymlat med känslor, så det är säkert en av anledningarna till att jag aldrig stänger inne något.
Jag vet att jag behöver må bra igen, annars kommer jag bara gräva djupare och djupare i mitt hål. Jag önskar att det var som i slutet av juli och några månader framåt. Då var jag verkligen i mitt esse. Jag var så otroligt glad varje gång jag vaknade, skrattade, åt, sov, cyklade, badade, pratade, levde.. Men, saker hände. Saker som tynger mig mer och mer för varje dag. Jag måste sluta tänka på det och fokusera på nuet, för annars kommer jag bara dra ner "oss" i hålet också, och det är verkligen det sista jag vill.