FU & lite filurande.
Denna dag har varit så otroligt dålig på alla sätt. Jag har inte fått sova ordentligt, det blev ingen filmkväll, mitt besök till Storvreta som skulle vara ett substitut för den uteblivande filmkvällen blev bara äckligt och kallt, ljudet fungerar inte på datorn och Gud kan seriöst ta och köra upp en påk i röven - SNÖ?! VEM FAN KOM PÅ DENNA HELVETISKA, JÄVLA, FUCKING, ÄCKLIGA SKITEN? Jag hatar snö. Verkligen h a t a r snö. Inte ens första snön, julen eller nyår tycker jag om längre. Jävla helvete alltihop.
Känner mig FEDT opepp inför nyår. Jag har ingen aning om varför, men det känns bara som att det kommer skita sig totalt. Mitt liv kommer bli ett FEDT mörker och jag kommer slutligen begå självmord för att jag är så fruktansvärt deprimerad.
NEJ, jag har fan inte PMS. Jag är bara väldigt, jävla less.
Men, i all hast har jag i alla fall bestämt mig för att åka till Stockholm i morgon (i dag, blir det väl kanske?). Mitt shoppingbehov är enormt, så en resa dit kanske lättar upp lite i själen.
Äh, vad sjutton svamlar jag om egentligen? Vem vet.. Jag är nog lite abstrakt som människa. Rent fysiskt står jag ju med fötterna på jorden, och ganska mycket i sinnet också, men ofta blir jag väldigt svävande. Det är därför folk inte förstår vad det är jag försöker säga när jag frustar fram någon ihopblandad bokstavskombination och gestikulerar hejvilt med armarna, eller bara försöker mig på det där med telepati..
Min mamma sa till mig för någon dag sedan:
"Fan, det kan inte vara lätt att vara du! Allt är så speciellt med dig. Dina val du gör här i livet gör det verkligen inte lättare för dig, snarare tvärtom."
Sen tittade hon på mig med den där blicken. Fundersamhetsrynkan i pannan och ögon som signalerar medlidande.
Men jag tycker inte synd om mig själv, även fast jag vet att jag inte valt att ta den enkla vägen till det som jag kommer kalla "hem". Stenar ska ramlas över, asfalt ska skrapa upp mina knän flera gånger om, solen ska stråla på mig, regn ska dölja tårar som faller, dörrar ska öppnas och stängas lika snabbt igen, det ska gås i motvind och medvind, uppförsbacke och nerförsbacke - Först då kan jag hitta hem.
Jag kan ofta fundera över varför jag är som jag är, men jag kommer liksom ingen vart. Lite snurrigt.
Men men. Det är väl sådan jag är.
Känner mig FEDT opepp inför nyår. Jag har ingen aning om varför, men det känns bara som att det kommer skita sig totalt. Mitt liv kommer bli ett FEDT mörker och jag kommer slutligen begå självmord för att jag är så fruktansvärt deprimerad.
NEJ, jag har fan inte PMS. Jag är bara väldigt, jävla less.
Men, i all hast har jag i alla fall bestämt mig för att åka till Stockholm i morgon (i dag, blir det väl kanske?). Mitt shoppingbehov är enormt, så en resa dit kanske lättar upp lite i själen.
Äh, vad sjutton svamlar jag om egentligen? Vem vet.. Jag är nog lite abstrakt som människa. Rent fysiskt står jag ju med fötterna på jorden, och ganska mycket i sinnet också, men ofta blir jag väldigt svävande. Det är därför folk inte förstår vad det är jag försöker säga när jag frustar fram någon ihopblandad bokstavskombination och gestikulerar hejvilt med armarna, eller bara försöker mig på det där med telepati..
Min mamma sa till mig för någon dag sedan:
"Fan, det kan inte vara lätt att vara du! Allt är så speciellt med dig. Dina val du gör här i livet gör det verkligen inte lättare för dig, snarare tvärtom."
Sen tittade hon på mig med den där blicken. Fundersamhetsrynkan i pannan och ögon som signalerar medlidande.
Men jag tycker inte synd om mig själv, även fast jag vet att jag inte valt att ta den enkla vägen till det som jag kommer kalla "hem". Stenar ska ramlas över, asfalt ska skrapa upp mina knän flera gånger om, solen ska stråla på mig, regn ska dölja tårar som faller, dörrar ska öppnas och stängas lika snabbt igen, det ska gås i motvind och medvind, uppförsbacke och nerförsbacke - Först då kan jag hitta hem.
Jag kan ofta fundera över varför jag är som jag är, men jag kommer liksom ingen vart. Lite snurrigt.
Men men. Det är väl sådan jag är.
Kommentarer
Trackback
